Fördjupning

Infrastrukturen


Sveriges järnvägar genom tiderna

Järnvägstrafik

De första stambanesträckorna öppnades 1856 - Göteborg-Jonsered och Malmö-Lund. Under 1860-talet färdigställdes Västra stambanan (Göteborg-Stockholm) och Södra stambanan (Falköping-Nässjö-Malmö). Den norra stambanan påbörjades och delsträckan Stockholm-Uppsala öppnades för trafik 1863.

År 1845 presenterades den första stora järnvägsplanen för Sverige. Projektet skulle förverkligas med utländskt kapital, men föll på en utbredd oro för att landets infrastruktur kunde hamna i händerna på utländska intressen. Svenska staten tog därför över initiativet i järnvägsfrågan och i början av 1850-talet presenterade topografiskakårens chef Karl Akrell ett första utkast till huvudlinjenät för landets södra delar.

Genombrottet för de svenska järnvägarna skedde vid 1853-54 års riksdag. Då beslöts, att staten skulle bygga och driva ett nät av huvudlinjer, s k stambanor. Andra järnvägar fick komma till efter enskilt initiativ, men staten förbehöll sig rätten till prövning och tillståndsgivning.

Akrell ansåg, att järnvägarna skulle följa de viktigare landsvägarna och dras fram där transportbehovet fanns. Den ansvarige för stambanenätets utformning, överste Nils Ericson (f.ö. en begåvad kartritare), kom liksom ledamöterna av den dåtida statliga järnvägskommittén, att välja en annan lösning: järnvägarna skulle inte läggas parallellt med andra trafiksystem, utan i stället dras fram i inlandet på avstånd från kusten eller inre vattenleder. Bakom deras förslag till järnvägsnätets utformning låg viktiga militärstrategiska överväganden, liksom tanken att järnvägarna skulle ge liv åt "slumrande" bygder. Det senare skälet, som påminner om vår tids regionalpolitik, var ändå klart underordnat önskemålet om goda förbindelser mellan landets industriella och ekonomiska centra.

Det statliga stambanebyggandet finansierades till stor del genom upplåning utomlands. För att inte missgynna någon del av landet påbörjades arbetet på flera platser samtidigt. De första stambanesträckorna - Göteborg-Jonsered och Malmö-Lund - öppnades 1856, men det dröjde ännu många år innan landet hade ett järnvägsnät. Västra stambanan, Stockholm-Falköping-Göteborg, liksom södra stambanan, Falköping-Nässjö-Malmö, färdigställdes i etapper under 1860-talet. Norra stambanans första delsträcka, Stockholm-Uppsala, öppnades för trafik 1863 och 1872 invigdes nordvästra stambanan Laxå-Karlstad-Charlottenberg. Året därpå nådde norra stambanan Krylbo.

Stambanornas sträckning var föremål för många strider i riksdagen. De gällde bland annat östra stambanans sträckning genom Östergötland. Den sista länken i sträckan Katrineholm-Norrköping-Nässjö öppnades 1874 med en sträckning väster om sjön Sommen.

Spårvidden

I järnvägarnas barndom fanns ingen enhetlig spårvidd. Efter brittisk och kontinental förebild beslöts, att de första svenska stambanorna skulle byggas normalspåriga, dvs med spårvidden 1,435 m. De enskilda järnvägsbolagen omfattades inte alls av dessa regler och 1860-talets privatbaneförslag innehöll en rad olika spårvidder, de flesta med en spårvidd mindre än stambanornas, s k smalspår. Smalspåriga banor hade en mindre konstruktionsprofil än stambanorna och blev därför billigare att bygga, samtidigt som omlastningskostnaden mellan banor med olika spårvidd var låg. Med tiden utkristalliserades vid sidan av normalspåret två vanliga smala spårvidder i Sverige: 1,067 m resp. 0,891 m, den förra med internationell förebild, den senare motsvarande tre svenska fot. Av de omkring 17 000 km järnväg som har byggts i Sverige anlades en fjärdedel (4 000 km) med smal spårvidd.

Läs mer om dagens järnvägsnät på Banverkets hemsida 

SJ:s hemsida

SNA 2002-01-30


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
.