Fördjupning

Allmänt


Geografi

av Staffan Helmfrid

 

”Ämnet Geografi skall ge eleven omvärldskunskap vad gäller förhållandet mellan människan, naturmiljön och människans livsvillkor på olika platser och i olika regioner. Dessa omvärldsförhållanden analyseras utifrån ett geografiskt och rumsligt perspektiv och ger eleven fakta om, förklaring och förståelse av samt insikt i egen och andras livsmiljö med utgångspunkt i geografiska begrepp, metoder och teorier”.

Så inleds den senaste kursplanen för Geografi på gymnasiet. Att ge en helt kort och begriplig definition av geografi som ämne har alltid varit svårt. Men geografer söker samband, mönster och lagbundenheter bland företeelserna på jordytan och förklaringar till dessa.  De söker besvara frågorna ”varför detta just här?” och ”varför just detta här?”. Svaret finns inte alltid på jordytan. Det kan finnas långt ned i jordens inre eller högt upp i atmosfären, eller till och med på solen. Som vetenskap är geografin för olika problemområden beroende av samarbete med eller kunskaper från en hel rad specialvetenskaper inom olika fakultetsområden.

Landskapet är ett centralt begrepp i all geografisk vetenskap. Landskapet
rymmer alla de fenomen på jordytan, som blir föremål för geografisk analys. En dominerande företeelse karakteriserar landskap som exempelvis jordbrukslandskap, stadslandskap, industrilandskap, skogslandskap, bergslandskap etc. Geografiska deldiscipliner har utvecklats som geomorfologi, glaciologi, biogeografi, medicinsk geografi, bebyggelsegeografi, befolkningsgeografi, socialgeografi, ekonomisk geografi. Landskapets utveckling ägnas forskning i historisk geografi. Under alltsammans finns teoretisk geografi som utvecklar begrepp, analysmodeller och teorier.

Geografi är grekiska och betyder ’jordbeskrivning’. Liksom för andra vetenskapens ’grundämnen’ gäller den nötta satsen ”redan de gamla grekerna”. Ett problem för geograferna är att ämnesnamnet vardagligt förknippas med frågan ”var ligger?”, en slags ’brevbärarkunskap’. Då har ändå geografin funnits både som kunskapsområde och vetenskap alltifrån antikens grekiska lärde till dagens mångfaldiga geovetenskaper. Antikens lärde hade samlat ingående kunskaper om den för dem kända världen kring Medelhavet men också förstått jordens klotform, dess klimatzoner, infört gradnätet för ortsbestämning och matematiskt beräknat jordens omkrets. Den ”hedniska” antika lärdomen sjönk ned i glömska under medeltiden, då en kristen världsbild grundad på tolkningar av Bibeln spreds i det kristna Europa. Men de grekiska arbetena översattes till arabiska vid den muslimska världens lärdomscentra på 900-1200-talen. Med renässansen i Italien kom denna kunskap tillbaka till Europa, då antikens viktigaste geografiska verk, Ptolemaios geografi, översattes till latin och trycktes (1477). Efter det följde en av den geografiska forskningens storhetstider, upptäckternas tidevarv, då europeiska stater tävlade om att ’upptäcka’ och lägga under sig de utomeuropeiska världsdelarna. Kartografin fick genom upptäcktsfärderna en ojämförlig blomstringstid. En ström av nya världskartor och atlaser under 1500-och 1600-talen följde på upptäckterna. Hade medelhavsländerna, främst Italien dominerat kartutgivningen på 1500-talet så tog Holland med en rad atlasförlag i Amsterdam över på 1600-talet, då kartor och atlasverk blev magnifika ’statusprylar’ för politikens och ekonomins mäktiga. Kartografin och geografin var under det stora inventeringsskedet av jordens länder och hav som siamesiska tvillingar. Vid sidan av atlaser utgavs en mäktig ström av geografiska landsbeskrivningar som under 1700-talet fick en alltmer strukturerad form. Det var en encyklopedisk/topografisk litteratur som användes i alla skolformer och av resenärer. Traditionen lever kvar i turistens guideböcker.

Geografins utveckling till en modern vetenskap tog sin början i Tyskland under första hälften av 1800-talet. Främst står Alexander von Humboldt, som i systematisk fältforskning under långa forskningsresor klarlade lagbundenheter i samspelet mellan klimat, topografi, jordmån och vegetation och Karl Ritter som sökte lagbundenheter i människans bosättning, försörjning och kultur på jorden. Genom hela 1800-talet och början av 1900-talet spelade forskningsexpeditioner en väsentlig roll i geografin. Det var fråga om att fylla i kartans ’vita fläckar’ av okända områden i Afrikas, Sydamerikas och Asiens inre, men också vinna mer detaljerade kunskaper om redan ’upptäckta’ delar av jordytan. Geografiska sällskap som bildades i många länder under 1800-talet spelade en viktig roll för expeditionerna.

Under 1800-talet etablerades geografin vid allt fler universitet i världen och det systematiska studiet av det oöverskådligt rika observationsmaterialet tog stegvis överhand. Ännu dominerade ett naturvetenskapligt synsätt geografin. Naturgeografien, främst geomorfologien (läran om landformerna) och klimatologin var också den teoretiskt mest utvecklade delen av ämnet. I sitt arbete Anthropogeographie, den första systematiska kulturgeografien sökte Friedrich Ratzel mot slutet av 1800-talet förklara bebyggelsens former och utbredning med naturförhållandena. Det kallas naturdeterminism och visade sig snabbt ohållbart så snart man började studera bebyggelsens historia.

I Sverige inrättades professurer i geografi vid universitet och högskolor från början på 1900-talet. Redan tidigt kom svensk geografi att spela en framträdande roll inom områden som klimatutveckling och glaciologi, hydrologi, befolknings- och storstadsgeografi, historisk geografi, särskilt kulturlandskapshistoria. Geografin utvecklades både inom forskning och skolväsen, där den hade sin starkaste ställning på 1940-50-talen. Vid gymnasierna verkade en kår av disputerade geografilektorer, många med god vetenskaplig kompetens. Rekryteringen till högre studier i ämnet var god, med läraryrket som studiemål. Gymnasielektor var målet för licentiatstudier och disputation, som då var behörighetsvillkor. Svensk geografi var tillräckligt stark och internationellt välrenommerad för att anförtros anordnandet av Internationella Geografunionens (IGU) världskongress i Norden 1960.

En vändning kom på 1960-talet. Geografin hade på universiteten (tidigast i Uppsala 1948) delats upp i två ämnen, naturgeografi resp. kulturgeografi, tillhöriga olika fakulteter. 1964 delades ämnet upp i gymnasiet och dess delar fördes till två skilda sammelämnen. Lärarutbildningen minskade drastiskt och båda ämnena började anpassas till helt nya yrkesområden. Till kulturgeografi som genomgick en stark vetenskaplig utveckling mot samhällsgeografi med egen teoriutveckling rekryterades nu samhällsvetare.

Samhällsgeografin släppte både naturgeografin och kartografin som grundläggande moment i utbildningen. Viktigare för det som från 1960 års kongress kom att kallas ’modern geography’ var förfarenhet i statistisk analys och hypotestestning. Gammaldags kartografiskt-visuell metod skulle helt kunna ersättas av datorernas slutna hantering av lägesbestämda datamängder. Den mer teoribaserade samhällsgeografin fick på 1960-70-talen stora statliga utredningsuppdrag inom ramen för ”det starka samhällets” rumsliga planering, administrativa indelningen, tätortssystemet, lokalisering av offentlig service (sjukvård och skola bl.a), allmänna transportsystem och regionalpolitik. Den ännu kartintensiva historiska kulturgeografin med inriktning på landskap blev samtidigt efterfrågad inför alltmer påträngande bevarandeproblem i ett skede av snabb kulturlandskapsomvandling som en följd av jordbrukets industrialisering.

Inom naturgeografin utvecklades fjärranalysen och möjliggjorde en kostnadseffektiv kartering av vegetation och naturformer särskilt i fjällkedjan.

Den tillämpade geografin, ”uppdragsgeografin”, kom således att prägla verksamheten vid flera institutioner under detta skede av kraftfull regional planering och stor offentlig uppmärksamhet. Den rena grundforskningen hade svårt att konkurrera om anslag och doktorander, vilket visade sig riskabelt när regimskiftet kom och de statliga uppdragen sinade.

I gengäld utvecklades GIS (Geografiska Informations System) till en geografisk teknik som fann allt vidare användning inom olika samhällsområden.

I slutet av 1980-talet kom en ny vändning för den sammanhållna geografin, som fått alltmer publikt intresse som omvärldskunskap i takt med oroande förändringar i de globala systemen och den påträngande bevakningen av natur-, svält- och andra katastrofer. Geografi kom åter som ämne på gymnasieskolan och fick 2006 en stärkt ställning.

Det förtjänar framhållas att Sveriges Nationalatlas, den största statliga satsningen någonsin på ett svenskt geografiskt projekt, bidrog till ett nytt publikt intresse för geografin och blev en stimulans för nytt geografisk-kartografiskt samarbete. 

Kartor och geografi hör samman nu som förr. Geografen använder kartan på olika sätt i olika faser av sin forskning, som källmaterial, som arbetsredskap, som resultatredovisning.

Den statliga kartografins tekniskt alltmer fulländade produkter, det må vara ekonomiska, geologiska eller topografiska kartor är för geografen lättillgängliga källor av god geometrisk precision. Ur forskningens synpunkt blir en karta aldrig föråldrad. Om den på ett tillförlitligt sätt liknat verkligheten är den en miljöhistorisk informationsbärare av ojämförligt värde. Om inte förblir den en idéhistorisk informationsbärare. Svensk geografi har förmånen av tillgång till ovanliga rikedomar av fältmätta kartor i stor skala från 375 år.

Geografens problemformulering förutsätter ofta primärdata med specifika definitioner, som kräver eget nog så mödosamt insamlingsarbete. Genom kartläggning av sina data får geografen underlag för rimliga hypoteser om mönster, förändringsförlopp och samband. Den växande kostnaden för egen datainsamling och den ökande tillgängligheten av databaser över nätet ökar dock frestelsen att ge avkall på det vetenskapliga precisionskravet och nöja sig med tillgängligt mindre adekvat dataunderlag.

Kartan är en obeveklig kamrat. Den avslöjar kunskapens luckor och dataunderlagets brister. Men kartan är en mycket effektiv väg att åskådliggöra geografiska forskningsresultat, både vad gäller rent empiriska material, synsätt och teorier. Den tematiska kartografin är alltjämt geografernas huvudansvar.

De geografiska sällskapen, i Sverige i första hand Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi (SSAG), grundat 1877, har fört den geografisk-kartografiska traditionen från forskningsexpeditionernas tid vidare. Den aktiverades in i våra dagar genom nationalatlasprojekten. Atlas över Sverige (1950-70-tal) med SSAG som huvudman betecknar en höjdpunkt i svensk tematisk kartografi. Geografer gjorde för atlasen fundamentala kartarbeten direkt grundade på ett omfattande, åbäkigt, ibland bristfälligt och oenhetligt grundmaterial i form av storskaliga allmänna kartor kompletterade med fältstudier och statistik med största möjliga upplösning för exakt lokalisering. Kartoriginalen överfördes till plast genom gravyr, ett blad för varje färg som passades samman vid tryckningen.

När tiden kom för en ny nationalatlas, nu som ett statligt finansierat tioårsprojekt 1987-1997, var det i datorteknikens tid. Sveriges Nationalatlas (SNA) skulle bli pionjär för ny teknik och vid sidan av tryckta kartor leverera digitala databaser och kartor för Internet.

Intresset för, ja kärleken till kartor är mer utbredd än någon föreställt sig. SNA:s publika framgång är unik bland världens många nationalatlaser. Dess format har börjat efterliknas av andra. Geografin är kartans enda väg till alla medborgare genom skolan och skolatlasen Kartan är geografins populäraste väg ut till människorna.

 

SNA 2006-10-30


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
.